Jag har varit med om mycket sorg i mitt liv, och mitt stora uppvaknande var när jag gjorde en ganska sen abort och just den här aborten tog mig till den mest smärtsamma platsen jag någonsin upplevt.

Sorgen var bottenlös, skulden var total, skammen var vidrig.
När min pappa dog i en bilolycka när jag var 20 år, kunde jag inte råda över det.
Men den här aborten var något som jag och bara jag kunde råda över. Det var mitt val och min ånger.

Detta var alltså mitt stora uppvaknande där jag fick möta mitt mörker på riktigt.
Jag ser idag tydligt hur allt funnits med mig hela tiden, såklart, vi är ju andliga varelser som tagit oss an vårt uppdrag som människa och vi har vårt att möta, i mig, i oss.

Det har tagit många år innan jag vågat använda mig av ordet Gud. Mycket på grund av min egen tidigare tolkning av Gud. Men idag kan jag inte annat än att erkänna det gudomliga i allt. Utan det, är vi kvar i en evig förvirring i egots era, utan tro på människans fantastiska storhet. Där finner vi inga verkliga svar. Ingen verklig kärlek. Ingen verklig läkning. Inget verkligt liv.

För att nå dit, behöver vi landa in, våga tro, våga omvärdera, våga lyssna in och våga möta Allt.

Jag tror enda sättet att verkligen Leva, är att våga möta oss själva i varandra och då måste vi våga skapa relationer. Till oss själva, till andra människor och till Gud.

Vi är alla Ett.